Eva och barnafödandets ”förbannelse”

Det finns nog ingen kvinna vars namn har smutskastats så mycket som Evas. Människor runtom i hela världen och genom alla tidsåldrar har anklagat Eva (och till viss del även Adam) för allt lidande och död här på jorden. En specifik sak som Eva anklagas för är att det är hennes fel att Gud förbannade alla kvinnor med smärtsamma förlossningar.

Detta är en missuppfattning. Om man läser i Första Moseboken kapitel 3 ser man att Gud förbannar två saker – och ingen av dessa är Adam eller Eva.

Först förbannar Gud ormen för att denne har förlett Adam och Eva. Därefter förbannar Gud marken för människans skull. Lägg märke till de orden! Kan det vara så att Gud menade att marken förbannades så att Adam skulle behöva jobba hårt för att försörja sig själv och sin familj för att det var det bästa för Adams utveckling? Gud fördömer ju lättja gång på gång i Bibeln. Om Adam och Eva hade kunnat fortsätta leva i en paradisisk tillvaro där de inte behövde anstränga sig för att få mat utan bara kunde äta av det som naturen frambringade av sig själv, vad hade de då lärt sig? Vilken utveckling hade de fått? Men om vi utgår från att Gud satte oss människor på jorden för att pröva oss och ge oss möjlighet att utvecklas och lära oss, då hade det ju varit en björntjänst att låta oss glida genom livet på en räkmacka. Motgångar, prövningar, svårigheter, sjukdomar och slutligen död är en del av livets skola.

Tillbaka till Eva. Om det nu var så att det var för Adams bästa att behöva arbeta hårt för att få mat, kan man tänka sig att samma princip gällde för Eva? Att graviditet och förlossning skulle vara så svårt och smärtsamt för hennes bästa? Inte som straff eller förbannelse, utan som en välsignelse?

En välsignelse?

Hur kan man se på graviditet och barnafödande som en välsignelse? Jag har själv fött många barn, så jag vet vad jag pratar om. Jag har gått igenom plågsamma graviditeter med illamående, kräkningar, foglossningar, halsbränna och även preeklampsi. Jag har inte haft lätta graviditeter. Jag har också gått igenom förlossningar som varat ett par dygn. Jag har varit så desperat under förlossningens gång att jag längtat efter döden. Så hur kan jag prata om graviditet och förlossning som en välsignelse?

Det man betalar för värderar man högre

För det första vet vi att det man måste anstränga sig för värdesätter man mer. Det finns mycket forskning kring detta. Om man har betalat för sin katt är det mer sannolikt att man tar hand om den och inte överger den än om man fått sin katt gratis. En bil som har kostat mycket pengar vårdar man bättre än en som man köpt billigt. Och så vidare. När vi investerar i något, gör någon slags uppoffring eller betalar ett pris för något så är vi mer rädda om det och värderar det högre. Så när en kvinna har uppoffrat sin egen kropp i nio långa månader och genomgått alla möjliga krämpor och lidande, har gått igenom en smärtsam förlossning och därefter fortsatt att uppoffra sin kropp under amningstiden (för att inte tala om att hon uppoffrar sömn, egentid och sin forna vikt) borde det rimligtvis vara så att hon uppskattar och värderar sitt barn i högre grad

Självförtroende

För det andra så finns det en psykologisk och emotionell faktor inbyggd i detta. Många upplever under både graviditet och förlossning känslan av ”jag klarar inte mer”. Men sen gör man det! Man orkar. Man klarar av så mycket mer än man tror. Så när barnet väl är fött och ligger i ens armar, då känner man att man kan klara av vad som helst. Man VET att man kan klara av svåra saker. Man känner sig stark. Oövervinnerlig. Stolt. Vilken fantastisk start på ens moderskap – vetskapen om att man kan klarar av till synes omöjliga saker. Den förvissningen kommer man att behöva luta sig mot under åren som kommer.

Förståelse för Frälsaren

För det tredje finns det en andlig aspekt i barnafödandets våndor. Jag tänker så klart på Jesus Kristus och det han gick igenom för hela människosläktets frälsning. Precis som han led för att vi skulle få Liv – det eviga livet – lider en födande kvinna för att hennes barn ska få liv. Den insikten fick jag otroligt starkt när jag födde mitt första barn. Gud talade till mitt hjärta och sa: ”Så här led jag för din och alla andras skull”. Jag påstår inte att mitt lidande kan jämföras med Frälsarens, men principen är densamma. Jag led till det yttersta av min förmåga för att ge en annan person liv. Jag har faktiskt haft många andliga stunder under mina förlossningar och jag har upplevt att slöjan till himlen är väldigt tunn när ett av Guds andebarn ska passera hit till jordelivet.

Avslutning

Slutligen vill jag påpeka att en av anledningarna till att människor har så mycket svårare förlossningar än djur är på grund av vår anatomi. Och den är inte Eva ansvarig för! Faktiskt så var ju mannens och kvinnans kroppar redan formade innan Eva åt av den förbjudna frukten. Både det faktum att människobarn behöver så lång tid inne i magen att deras huvuden egentligen är för stora samt det faktum att kvinnans ryggrad är böjd för att fungera med vår upprätta ställning vilket gör att barnen föds i ”uppförsbacke”, ingick i Guds plan. Eva är inte ansvarig för det.

Jag förstår inte allt. Jag förstår inte helt varför det måste vara så svårt och smärtsamt att föda barn. Men jag vet med säkerhet att det inte är en förbannelse, utan snarare ett sätt för kvinnor att utvecklas och komma närmare Gud. Och en dag hoppas jag förstå allt detta.

För att parafrasera Bibeln lite:

”För din skull ska jag göra din möda stor när du blir havande. För din skull ska du föda dina barn med smärta” (se 1 Mos. 3:16).

Vad tror du? Kan det vara så att barnafödandet inte är en förbannelse utan en gåva från en kärleksfull himmelsk Far? Vad har du för positiva upplevelser av förlossningar?