Profetissan Hanna

I andra kapitlet av Lukasevangeliet kan vi läsa om profetissan Hanna. Hon omnämns bara i tre korta verser, men dessa verser säger en hel del om denna otroliga kvinna.

36.Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon hade kommit upp i  hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, 37. och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. 38. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning.

För det första kan vi lägga märke till att hon nämns vid namn. Bara det är intressant. Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hela hennes namn och härkomst finns bevarad. Det är ovanligt för kvinnor i Bibeln. Inte ens Maria, Jesu mor, omnämns med sin härkomst utan bara som jungfrun Maria.

För det andra tituleras hon som profetissa. Bara 5 kvinnor i Bibeln bär titeln profetissa (även om fler kvinnor än så profeterade): Mirjam, Debora, Hulda, Jesajas fru och Hanna. Att de erkändes som profetissor innebar att de hade profetians gåva, och att folket visste om det och ärade dem för det. Dessa kvinnor levde nära Gud och hade fått den ovanliga andliga gåvan att kunna profetera (se 1 Kor. 12:8–11).

För det tredje står det att hon hade varit gift i endast sju korta år när hon blev änka. Genomsnittsåldern för en flicka att gifta sig på denna tid var 14-15 år. Hon bör alltså ha blivit änka vid ungefär 22 års ålder. Vilken tragedi! Det står ingenting om att hon hade några barn och inte heller något om att hon gifte om sig. I stället verkar Hanna ha vänt sig till Gud och funnit ett nytt syfte med livet genom att tjäna i Guds tempel genom fastor och ständig bön.

Maria och Josef

Så kommer vi till anledningen att Hanna omnämns just här. I Lukasevangeliet kan vi läsa om hur Josef och Maria kom med Jesusbarnet till templet den dagen för att offra. Moselagen föreskrev att en nybliven mamma skulle gå till templet och offra ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva som syndaoffer – eller två duvor om man var fattig och inte hade råd med ett lamm – 40 dagar efter en sons födelse för att hon skulle bli ceremoniellt ren (se 3 Mos. 12). Det hade nu alltså gått 40 dagar sedan Jesus föddes och Maria och Josef följde lagen och begav sig till templet för att offra.

Simeon som vittne

När de kom till templet möttes de först av den gamle mannen Simeon som av Gud hade blivit lovad att han inte skulle smaka döden förrän han hade fått se Guds Smorde. Anden ledde Simeon till templet den dag då Maria och Josef kom dit med Jesusbarnet. Simeon tog Jesus i sina armar och prisade Gud och profeterade. Han blev det första vittnet till Jesu gudomlighet denna dag.

Hanna som vittne

Det andra vittnet blev profetissan Hanna som just då kom fram till dem. I likhet med Simeon var hon gammal och även hon måste ha haft ett speciellt förhållande till Gud. Hanna hade ägnat ungefär 60 år av sitt liv åt att be och fasta och hon tillbringade all sin tid i templet. Därför var hon säkert mycket mottaglig för Den Helige Andens maningar. När så Guds Son kom in på tempelområdet kände hon det och drogs mot honom. Hon fick nog se den rörande scenen med Simeon och höra hans vittne om att det lilla barnet i hans armar var världens Frälsare. Hanna la också sitt eget vittnesmål till Simeons och berättade för alla om att hon hade sett Jerusalems (och världens) frälsning. Vilken inverkan hade hennes ord på de människor som hörde dem? Kunde några av dem känna Anden bekräfta att det hon sa var sant?

Även om det inte står något mer om profetissan Hanna i Bibeln efter denna händelse är det intressant att föreställa sig vad som hände efter det att hon hade fått se Jesubarnet. Kanske fann hon ett nytt syfte i sitt liv där hon tjänade Gud inte bara med bön och fastor utan också med att bära vittne om Jesus Kristus för de människor som kom till templet.  

Det var säkerligen ingen slump att just hon – en fattig, enkel änka som hade levt ensam i så många år men som visat mycket tro och rättfärdighet – fick den stora äran att bli ett vittne till Jesusbarnets gudomlighet då han kom till templet. Efter detta speciella tillfälle kan man tänka att hon i likhet med Simeon sa: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid … för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk” (Luk. 2: 29–31).

Har du någon gång hört någon bära ett kraftfullt vittne om Guds Son? Hur påverkade det dig?