Rut och noomi

Berättelsen om Rut och Noomi är en vacker berättelse om systerskap, trofasthet och kärlek. Det börjar med död, sorg och fattigdom men slutar med glädje och liv. Dessa två kvinnors liv är så tätt sammanflätade att det är omöjligt att berätta om den ena utan den andra och det känns passande med tanke på hur nära de kom att stå varandra.

Bakgrund

Rut var från Moab, ett land som låg sydost om Döda havet. Moab låg alltså förhållandevis nära Israel rent geografiskt, men kulturellt och religiöst var det mycket avlägset. Moabiter var ett semitiskt folk som härstammade från Lot, Abrahams brorson. Moabiterna tillbad många olika gudar, men huvudguden hette Kemosh. (Några generationer senare kan man läsa i Kungaboken kapitel 11 hur kung Salomo åt sina moabitiska fruar lät bygga offerhöjder åt ”moabiternas vidrighet” Kemosh.) Israeliterna föraktade moabiterna eftersom de tillbad avgudar, men trots det förekom blandäktenskap mellan de två folken. Moselagen förbjöd äktenskap med kananeer, men sa inget om moabiter.

Enligt judisk muntlig tradition i Midrash var Rut och Orpa systrar och dessutom döttrar till den moabitiske kungen. Det står dock inget om det i Bibeln. Tvärtom är det mer rimligt att anta att de var medelklass liksom Noomi och Elimelek verkar ha varit. Att göra Rut till en moabitisk prinsessa känns som en efterkonstruktion för att ge kung David, Ruts barnbarnsbarn, mer legitimitet och ära, tycker jag. Oavsett Ruts ursprung – kungligt eller enkelt – så var hon en fantastisk kvinna med många beundransvärda egenskaper.

Noomis berättelse

Noomi och hennes man Elimelek bodde från början i Betlehem. Men landet drabbades av missväxt och svält. De beslöt sig därför för att flytta till Moab. Med sig hade de två söner som ännu inte var gifta. Allt tyder på att de sålde av sitt land i Betlehem när de flyttade, vilket inte är så konstigt om de ville ha pengar för att kunna köpa land i Moab.

Det står inget i Bibeln om hur länge Noomis familj bodde i Moab innan Elimelek plötsligt dog och Noomi blev änka. Men eftersom hon hade två vuxna söner gick det ändå ingen nöd på henne – det var söners plikt att försörja sin mor om hon blev änka. De två sönerna gifte sig med Orpa och Rut, två moabistiska kvinnor, och Noomi hade all orsak att hoppas på livets goda trots att hon nu var änka i ett främmande land.

En anmärkningsvärd sak med Noomi är att hon inspirerade till så mycket lojalitet hos sina svärdöttrar. Hon måste ha behandlat dem väldigt väl och fått dem att känna sig älskade och betydelsefulla, med tanke på hur ovilliga de var att skiljas från henne senare. Det är också sannolikt att hon undervisade dem om Gud, Messias och Moselagen; Rut och Orpa var ju från Moab och hade blivit uppfostrade i en helt annan kultur och religion. Det är inte så svårt att se framför sig hur Noomi berättade för sina svärdöttrar om skapelsen, Noa och syndafloden, Abraham o Sara, fångenskapen i Egypten, Mose och uttåget ur Egypten, alla underverk som israeliterna fick vara med om först i Egypten och sedan i öken, och så vidare, medan de arbetade sida vid sida med att mala säd, baka bröd och andra sysslor som kvinnorna utförde på den tiden. Noomis ord, exempel och tro gjorde bevisligen stort intryck på Rut och säkert även på Orpa.

Tre änkor

Men så inträffade det värsta tänkbara – Noomis båda söner, Rut och Orpas män, dog. Vi vet inte hur de dog eller ens om de dog samtidigt, men deras död var en ekonomisk, social och säkerligen känslomässig katastrof för de tre kvinnorna. Trots att Rut och Orpa hade varit gifta med Noomis söner i nästan 10 år hade ingen av dem fått några barn, åtminstone inga levande. Bara det måste ha varit en stor prövning för alla inblandade. Men när männen plötsligt dog utan att lämna efter sig några söner blev situationen plötsligt kritisk. Utan en man som kunde bruka jorden kunde Noomi inte ta hand om de jordegendomar som Elimelek sannolikt hade förvärvat i Moab. Hennes enda möjlighet var att sälja allt och återvända till Betlehem. När änkor hamnade i denna svåra sits var det många oärliga människor som drog nytta av situationen och erbjöd sig att köpa deras land för en struntsumma. På så vis blev många änkor svindlade och hamnade snabbt i fattigdom.

Noomi insåg att hon inte hade någonting att erbjuda sina svärdöttrar. Utan make eller söner var hon ”verkligen änka” (se 1 Tim. 5:5) och helt utan försörjning. För sådana änkor väntade oftast en plågsam svältdöd och social utstötning. Många ansåg nämligen att änkor måste vara syndiga människor eftersom Gud hade straffat dem genom att ta deras män, och därför ville de inte veta av dem. Kanske trodde man att deras otur skulle smitta. Faktum är att Noomi själv såg sig som straffad av Gud. Flera gånger talar hon i sådana ordalag, både med sina svärdöttrar och till kvinnorna i Betlehem.

Men det som såg ut som en katastrof visade sig faktiskt vara en välsignelse i det långa loppet.

Orpa ger sig av

Noomi försökte övertyga Orpa och Rut att återvända till sina familjer. Hon försökte inte skönmåla den framtid som väntade henne och dem, om de följde med henne. Hon visste att hennes liv som sådant var slut och hon ville inte att de två sonhustrurna som hon kommit att älska skulle dela hennes öde. Hon bad Orpa och Rut att gå hem, och uttalade en välsignelse över dem i vilken hon uttryckte hopp om att de skulle få nya makar. Eftersom Orpa och Rut fortfarande var unga, troligen någonstans i tjugoårsåldern, och dessutom inte hade några barn hade de goda utsikter att kunna gifta om sig. Noomi önskade det för sina svärdöttrar. Hon ville att de skulle få en ny chans i livet. Men hennes sonhustrur ville inte lämna henne.

Efter mycket övertalning lämnade dock Orpa Noomi med en kyss och gav sig i väg. Somliga menar att Orpa på grund av det skulle vara mindre rättfärdig och lojal än Rut, men vi vet inte varför hon valde att återvända till sin familj och sitt folk. Kanske var det rent av Gud som talade till hennes hjärta och manade henne att gå för att han hade en plan för henne. Kanske hade Orpa en annan livsuppgift att fylla bland moabiterna. Eftersom vi inte vet kan vi inte döma hennes beslut.

Ruts trofasthet

När Orpa hade lämnat dem försökte Noomi på nytt övertala Rut att återvända hem till sitt folk. Men Rut vägrade. Hennes svar till Noomi är bland de vackraste orden jag vet:

”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” (Rut 1:16–17)

I dessa ord ser jag Ruts lojalitet mot två personer: Noomi och Gud. Rut säger att hon inte vill lämna sin svärmor för någonting. Men hon säger också att hon har kommit till tro på Noomis Gud, det vill säga Israels Gud, och att hennes omvändelse är så fullständig att hon räknar sig till Israels folk. ”Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud”. Rut förstod nog att det skulle bli svårt att bevara sin nya tro bland moabiterna som ju tillbad avgudar. Hon var villig att lämna sitt hemland och följa med till ett främmande land för att kunna hålla fast vid sin tro på Gud.

I Ruts ord ser jag även systerskapet och kärleken som hade växt fram mellan de två kvinnorna. Rut kunde helt enkelt inte lämna Noomi åt sitt öde. Trots att ingen krävde det av henne valde hon att följa med sin svärmor till Betlehem. Rut var villig att offra sin egen bekvämlighet genom att följa med Noomi snarare än att återvända till sina föräldrar. Hon insåg nog att hon troligen skulle få utstå hunger och lidande av många slag om hon följde med Noomi. Hon insåg säkert också att hennes möjligheter att gifta om sig och få egna barn var i stort sett obefintliga om hon följde med till Betlehem där hon skulle vara en främling och andra klassens medborgare (hon var ju moabitiska). Men så stark var hennes kärlek för Noomi att hon var villig att offra allt för henne.

Boas vänlighet mot Rut

Noomi och Rut återvände till Betlehem på våren när det var dags för kornskörd. Moselagen sa att änkor hade rätt att samla överblivna sädesax på åkrarna, så Noomi skickade ut Rut för att samla ihop säd. En dag befann hon sig på Boas sädesfält och han fick syn på henne. Betlehem var en förhållandevis liten stad med uppskattningsvis 500 invånare, så alla lär ha känt alla där. Men Boas kände inte igen Rut och fick fråga sin tjänare vem hon var. Han fick då veta att hon var ”en moabitisk kvinnan som kom hit med Noomi från Moab” (Rut 2:6). Trots att Boas aldrig hade sett Rut förut hade han hört talas om henne. Det var trots allt en liten stad. Men det mest intressanta är att det som sades om henne var gott. Boas sa lite senare till henne:

”Alla i stadsporten vet att du är en ärbar kvinna”

Folket i staden kände till Rut. De hade sett hennes flit med att samla ihop säd åt sig själv och sin svärmor Noomi. De hade sett hennes tjänande och hennes vänlighet som gick långt utöver vad någon hade kunnat kräva. Och de hade sett att hon uppförde sig med värdighet och ”inte [sprang] efter unga män” (Rut 3:10).

När Boas fick veta vem hon var sa han till henne att hon alltid skulle komma till hans åkrar och samla säd. Änkor var visserligen tillåtna att samla överbliven säd på åkrarna, men somliga såg dem som lovligt byte eftersom de saknade manliga beskyddare. Det var tyvärr inte ovanligt att änkor blev antastade då de gick på fälten och samlade säd för att överleva. Boas blev här Ruts beskyddare genom att han befallde sina tjänare att inte röra henne. Bara det måste ha varit en enorm lättnad och välsignelse för den unga Rut. Men Boas vänlighet gick längre än så. Han gav henne tillstånd att dricka av hans tjänares vatten, något som skulle spara henne en massa tid eftersom hon då slapp dra upp eget vatten ur brunnen och således fick mer tid att samla ihop säd. Hon erbjöds även mat och extra säd att ta hem. Boas gick till och med så långt att han sa till sina tjänare att ”tappa” lite extra sädesstrån där Rut gick och samlade säd.

Varför var han så snäll mot henne? Var det bara för att hon var ung och vacker? Jag tror att hans vänlighet berodde på allt det positiva han hade hört om henne snarare än hennes yttre. Jag tror att han var imponerad av denna unga änkas godhet mot Noomi. Trots att Rut inte var av Israels folk var hon ett föredöme för alla andra genom sitt osjälviska tjänande. 

Rut friar till Boas

När Noomi såg och hörde hur generös Boas hade varit mot Rut verkar hon ha vaknat till liv igen. Plötsligt såg hon en väg framåt, ett sätt för dem att klara sig. Hon gjorde upp en plan som enkelt uttryckt gick ut på att Rut skulle fria till Boas.

Rut litade på sin svärmor och lydde alla hennes instruktioner. Hon gick till tröskplatsen där Boas sov för att vakta all säd man hade skördat. Där lyfte hon upp hans mantel och blottade hans fötter och la sig själv där. Detta är en märklig sed för moderna läsare att förstå. Det finns helt klart sexuella undertoner i den gesten, eftersom ordet fötter ibland även användes bildligt för hela underkroppen. Och det faktum att Rut smög sig dit i mörkret, efter att han hade ätit och druckit, ger också vissa sexuella antydningar.

När Boas vaknade och fann Rut vid sina fötter blev han mycket förvånad. Hon bad honom då att bre ut sin mantelflik över henne (Rut 3:9). Hon bad honom helt enkelt om beskydd, vilket i praktiken var ett frieri. Hon sa också att han var hennes återlösare. En manlig släkting som köpte tillbaka land som man hade tvingats sälja av kallades återlösare. Boas var en manlig släkting till Elimelek, Noomis avlidne make, och hade därför rätt att köpa tillbaka Elimeleks land som de hade sålt då de lämnade Betlehem för Moab. Genom att köpa tillbaka landet hamnade det återigen i familjen och återlösaren kunde sedan sköta landet åt änkan eller tills hennes minderåriga söner blev vuxna och kunde ta över jordbruket.

Boas berömde Rut för hennes trofasthet (mot Noomi?). Han förstod vem hon gjorde detta för och vem som låg bakom planen. Men han verkar inte ha varit nödbedd, utan accepterade villigt hennes frieri. Faktiskt så bad han henne att stanna kvar hela natten … På morgonen skickade han hem henne med en stor mängd säd och gick till stadsporten för att reda ut saker.

Slutet

Det enda som stod i vägen för Ruts och Boas äktenskap var en annan manlig släkting som var närmare släkt med Elimelek än vad Boas var och som därmed hade företräde på att köpa tillbaka Elimeleks mark och bli Noomis och Ruts återlösare. Men då denne släkting fick veta att det fanns en ung änka med i bilden var han inte längre intresserad av att köpa loss marken åt Noomi, utan avsade sig rätten att bli deras återlösare.

Så blev den omtänksamme Boas deras återlösare, det vill säga att han köpte tillbaka den mark som Noomi inte själv hade råd att köpa och gav den till henne. Dessutom gifte han sig med Rut och lät deras förstfödda son bli Elimeleks arvinge i enlighet med levirlagen*. Han återlöste därmed även Elimeleks familjenamn så att det inte skulle bli bortglömt i Israel. Ruts och Boas förstfödde son fick namnet Obed och han gavs till Noomi som officiellt räknades som hans farmor. Och grannkvinnorna, Noomis vänner, lovade Gud och sa att detta barn skulle ge Noomi liv igen, eller föra hennes själ tillbaka, enligt vissa handskrifter. Kvinnorna visste att barnet skulle ge Noomi livslusten tillbaka och ge henne glädje och trygghet i sin ålderdom. Och man kan anta att Rut och Boas blev lyckliga ihop, eftersom de båda var vänliga, omtänksamma och beskrivs som ärbara.

Rut blev anmoder till kung David och många generationer senare även till Jesus Kristus. Hennes exempel var så enastående att Matteus faktiskt nämner hennes namn tillsammans med ett fåtal andra kvinnors när han räknar upp Jesu släktlinje – en stor ära då judiska släktlinjer vanligen bara innehöll männens namn. Så stort intryck och avtryck gjorde alltså moabitiskan Rut på eftervärlden.

Vilka kristuslika egenskaper kan du hitta hos Rut? Hur kan du tjäna din familj mer helhjärtat och bortom det som förväntas? Kan du se hur Gud var med Noomi och Rut hela tiden? Har du varit med om att något som först verkat vara en stor olycka senare visat sig vara en välsignelse? Varför tror du att Jesus Kristus kallas för Återlösaren?

*levirlagen var en lag som gav en barnlös änka rätt att gifta om sig med en bror (bror = levir) eller nära manlig släkting till sin avlidne make för att kunna få en son genom denne. Den förstfödde sonen i ett leviräktenskap räknades som änkans förste makes son rent juridiskt och ärvde honom och inte sin biologiska far. Denna lag var till för att kvinnor skulle ha möjlighet att få en son som skulle kunna försörja dem på deras ålderdom. Man kan säga att söner var kvinnornas pensionssystem på den tiden och levirlagen var männens skyldighet att ge kvinnorna i släkten minst en son.