Rahab
Rahab var en värdshusvärdinna och prostituerad i staden Jeriko. När hon fick höra talas om de underverk som Gud gjorde för sitt folk Israel kom hon till tro på Israels Gud. Denna tro gav henne modet att med fara för sitt eget liv gömma och hjälpa de israelitiska spejarna som kom till Jeriko. Rahab och hennes familj anslöt sig sedan till israeliterna och Rahab blev anmoder till Jesus Kristus (se Matt. 1:5).
Rahab räknas som en av de fyra vackraste kvinnorna i judisk historia, jämte Sara, Ester och Abigail. Men det är främst för sin tro och sina modiga gärningar som hon äras i Bibeln. Rahabs berättelse är en vacker berättelse om omvändelse och tro och visar på själva kärnan i Jesu Kristi försoning.
Jeriko
Rahab bodde i staden Jeriko i Kanaan, ca 1,5 mil väster om floden Jordan. Jeriko var byggd i en oas i ett för övrigt ganska ogästvänligt landskap. Arkeologer tror att detta är en av världens äldsta boplatser – de naturliga källorna gör nämligen området till en utmärkt plats att odla på.
På Rahabs tid var Jeriko ganska litet. Man uppskattar att knappt 2000 personer bodde där, vilket gör det till ett samhälle snarare än en stad. Man kunde gå ett varv runt staden på mindre än en timme. Staden var omgärdad av en hög, fyra meter tjock mur som skydd mot rövare och vilda djur.
Rahabs hus låg intill muren (Jos 2:15). Det var vanligt att man byggde hus direkt mot muren, där stadsmuren alltså utgjorde en av husets väggar. På så sätt fick muren mer stadga. Dessa boplatser var dock de minst säkra i hela staden och därmed de minst attraktiva. I klartext så var det de fattiga och utstötta som fick bo i dessa hus. Husen hade platta tak som användes som extra sovplatser, arbetsyta eller förvaring.
Rahabs yrke
Rahab var prostituerad och ägare av ett värdshus. På den här tiden var få yrken tillgängliga för kvinnor, men att äga och driva ett värdshus var ett av dem. I dessa värdshus erbjöds mat, alkohol, övernattning och köp av sex. Kanske hade Rahab tvingats in i prostitution på grund av familjens fattigdom, men med tiden kommit att jobba ihop tillräckligt med pengar för att kunna starta sin egen verksamhet. Som värdshusvärdinna är det sannolikt att hon försörjde sina föräldrar och övriga familj.
Många läsare och bibelforskare har problem med att Rahab var prostituerad. De har svårt att förlika sig med tanken på att en syndig kvinna upptogs i Israel och blev anmoder till bland andra kung David och Jesus Kristus. Den judiske historikern Josefus Flavius benämner henne till exempel alltid som värdshusvärdinna och aldrig som prostituerad eller sköka. Många av de första rabbinerna var också obekväma med Rahabs yrke och predikade att Rahab hade omvänt sig och övergett sina synder långt innan spejarna kom till Jeriko. Men i Nya testamentet kallas hon ”den prostituerade Rahab” i samma mening som hennes tro prisas (Heb. 11:31).
Rahab verkar ha varit en flitig kvinna. Utöver att sköta ett värdshus arbetade hon med lin, som vi kan utläsa av det faktum att hon hade linstjälkar som låg och torkade på taket. Kanske vävde hon linnetyg eller tillverkade korgar eller rep av linnefibrer som kunde säljas för att få in mer pengar. Israeliterna anföll Jeriko på våren, den tid då lin skördades, så det är logiskt att Rahab hade linstjälkar på taket vid detta tillfälle.
Israeliterna kommer till Kanaan
Vid tiden för israeliternas intåg i Kanaans land var Josua ledare för folket. De anlände i Kanaan genom att korsa floden Jordan som genom ett underverk delade sig för dem. Än en gång fick Herrens förbundsfolk bevittna ett underverk då de gick torrskodda genom ännu ett större vattendrag. Rent vetenskapligt har detta underverk förklarats med ett jordskred – något som är vanligt i just det området. Sannolikt kom ett stort jordskred en bit uppströms floden att tillfälligt stanna upp så att israeliterna kunde passera. Det finns historiska källor på att just detta har hänt vid flera andra tillfällen, bland annat år 1927 då Jordanfloden helt stannade upp i nästan 24 timmar. Jordanfloden var på den här tiden ungefär 30 meter bred och 4 meter djup, så utan Guds ingripande hade det varit svårt för flera miljoner israeliter att ta sig över floden.
Den första staden israeliterna kom till i Kanaan var just Jeriko. Staden var visserligen inte särskilt stor, men Josua vågade inte lämna den intakt och riskera anfall i ryggen när de sedan skulle tåga vidare mot de större städerna. Därför sände han iväg två spejare att utforska och rekognosera Jeriko.
Spejarna i Jeriko
De två israelitiska spejarna tog sig oupptäckta in i Jeriko. Om deras syfte vara att samla information är det logiskt att de sökte sig till ett ställe där folk samlas och det serveras alkohol – alkohol gör trots allt folk mindre vaksamma och mer pratglada. Rahabs värdshus låg kanske strategiskt till, så spejarna gick dit.
Men de blev igenkända som israelitiska spejare på något sätt. Kanske var det deras kläder eller dialekt som avslöjade dem, vi vet inte. Även Rahab måste ha förstått vilka de var och insett vad som skulle hände med dem om de blev tillfångatagna. Men Rahab visade här att hon var en företagsam, snabbtänkt och modig kvinna.
Rahab räddar spejarna
Rahab förde upp de två männen på taket av huset och gömde dem under linstjälkarna som låg där för att torka. Sedan gick hon ner och mötte kungens soldater i dörren. Soldaterna krävde att hon skulle utlämna de två spejarna. Men Rahab ljög för dem och sa att spejarna hade lämnat staden och att hon inte visste vart de gått. Hon uppmanade soldaterna att skynda sig så att de kunde hinna ikapp de israelitiska männen. Soldaterna verkar ha svalt hennes lögn med hull och hår. De skyndade genast iväg ut genom stadsporten mot det ställe där Israel hade sitt läger, det vill säga i den riktning de antog att spejarna hade begett sig. Förmodligen var Rahab mycket övertygande när hon sände soldaterna på ett villospår – hennes liv hängde på att hon var det. Lagen sa nämligen att värdshusvärdinnor alltid var tvungna att samarbeta med kungen; de var tvungna att utlämna män om kungen krävde det och föra viktig information vidare om han krävde det. Om de inte uppfyllde dessa plikter mot kungen blev de avrättade. Man kan alltså säga att kvinnor i Rahabs yrke tvingades att vara informatörer åt kungen.
Rahabs vittne och löfte
När soldaterna hade lämnat staden i jakt på spejarna och kusten var klar gick Rahab tillbaka upp på taket till männen. Där förklarade hon att hon trodde på deras Gud och bar sitt kraftfulla vittne för dem:
”Jag vet att Herren har gett er det här landet … och nu har ingen kraft att stå emot er, för Herren er Gud är Gud uppe i himlen och nere på jorden.”
(Jos. 2:9,11)
Här får vi förklaringen till varför Rahab var villig att riskera livet för de två israelitiska männen. Rahab hade fått en övertygande andlig insikt om att Israels Gud var den enda guden och att israeliterna var hans folk.
Detta är en intressant sak. Rahab som ju alltså var uppväxt i Kanaan hade fått lära sig att tillbe avgudar. De främsta gudarna i Kanaans pantheon var Baal och Astarte. Men kananéerna tillbad många fler gudar, i likhet med egyptierna och grekerna. Att Rahab förkastade denna polyteism och avgudadyrkan och istället började tillbe Israels Gud som den ende guden är faktiskt stort.
Rahab krävde sedan att de två spejarna skulle lova henne med en ed att hon och hennes familj skulle räddas när israeliterna kom för att inta Jeriko. Männen svarade att de med sina egna liv svarade för hennes och hennes familjs säkerhet den dagen. De sa åt Rahab att samla hela sin familj i sitt hus och att binda ett rött snöra i sitt fönster, så att israeliterna skulle veta att de inte skulle skada dem som var i huset.
Detta för tankarna till Mose och den natt då dödsängeln gick förbi alla dem som hade målat lammblod på sina dörrposter. Att männen sa till Rahab att hänga ett rött snöre i sitt fönster var säkerligen ingen slump. Och i likhet med israeliterna i Egypten så gick dödsängeln förbi Rahab och hennes hus den dag då alla andra i hela staden dödades av israeliterna.
Efter att Rahab hade fått detta löfte av männen släppte hon ner dem från stadsmuren. Detta förenklades så klart av att hennes hus faktiskt var byggt mot stadsmuren så att hon kunde släppa ner männen över muren från taket av sitt hus. Hon sa till spejarna att gömma sig i bergen i tre dagar innan de återvände till sitt folk, för att de inte skulle bli hittade. Än en gång ser vi att Rahab var smart.
Israeliterna anfaller Jeriko
Rahab knöt ett rött snöre i sitt fönster så som hon instruerats och sedan började hon vänta. Det måste ha varit en bitterljuv tid för denna modiga trosvissa kvinna. Å ena sidan såg hon säkert fram emot att få bli en del av israeliterna och kunna dyrka Gud öppet tillsammans med dem. Å andra sidan visste hon att israeliternas ankomst skulle innebära slutet för vänner, grannar och alla andra i Jeriko.
Hur måste det ha varit för Rahab och hennes familj att se hela det israelitiska folket komma mot dem? Att se soldaterna tåga runt Jeriko i tystnad endast ackompanjerade av sju basuner? För Rahab som trodde på Israels Gud var det säkert en trosstärkande upplevelse, ett bevis för Guds styrka. Men för övriga folket i Jeriko måste det ha varit en skräckfylld upplevelse. Tänk er själva en armé på en halv miljon män som i total tystnad tågar runt staden där ni bor och det enda som hörs är ljudet av basuner. Som en slags styrkedemonstration.
Jeriko hade stängt sina portar och troligen förberett sig på en utdragen belägring. Men på den sjunde dagen tågade israeliterna runt staden sju gånger och därefter höjde alla soldater ett härskri. Då föll Jerikos murar så att soldaterna kunde gå rakt in. Gud vann slaget åt dem och inte en enda israelit behövde dö i ett försök att ta sig över murarna, så som vanligen var fallet vid belägringar av befästa och muromgärdade städer.
Med tanke på att Jeriko troligen hade runt 2000 invånare och israeliterna bör ha varit någonstans runt 2–5 miljoner människor, så kunde israeliterna utan större svårigheter ha intagit staden enbart med hjälp av sitt överlägsna antal. Men Gud ville än en gång visa för sitt folk att han var deras Gud.
Detta är ett vanligt mönster i Gamla testamentet. Tänk till exempel på uttåget ur Egypten. Folket hade kunnat slå sig fria, de var tillräckligt många, men Gud besegrade egyptierna åt dem genom att sända olika plågor och slutligen en dödsängel. Tänk på Gideon som ledde en armé på 32 000 män mot deras fiender midjaniterna, men som fick befallning av Gud att skicka hem nästan alla. Kvar fanns till sist bara 300 män som med Guds hjälp besegrade den midjanitiska hären. Samma sak hände under Deboras ledning. Hon och Barak tågade i spetsen för en här på 10 000 man för att befria israeliterna från kananéerna. Men Gud vann slaget åt dem genom att sända förvirring och skräck bland kananéernas här, så att de flydde och blev lätt byte för israeliterna som följde efter dem.
Alla dessa exempel visar på samma princip: Gud behöver ofta påminna sitt folk om att de inte ska förlita sig på sin egen styrka, utan förlita sig på sin Gud.
Slutet
Efter att murarna hade fallit fick de två spejarna befallning av Josua att gå in i Jeriko och hämta ut Rahab och hennes familj, för att ingen skulle råka döda dem av misstag i den allmänna förvirringen. Rahab och hennes familj fördes ut till en plats utanför Israels huvudläger medan resten av stadens invånare slaktades. Ingen lämnades vid liv, inte ens spädbarn. Detta är något som är svårt för oss i dag att förstå och acceptera. Men Gud hade befallt att hela staden skulle vigas åt förintelse och så blev det.
Rahab och hennes familj fördes alltså inte in i Israels läger direkt, utan fick stanna utanför ett tag, troligen i ett litet läger liknande det som kvinnorna använde när de hade mens och var orena. Man skulle kunna se det som att hon och hennes familj sattes i karantän. Israeliterna var nämligen rädda för smitta och främmande sjukdomar bland kananéerna, vilket tros vara en orsak till att alla Jerikos invånare skulle dödas och staden därefter brännas upp, inklusive dess guld och silver. Det är också rimligt att anta att männen i Rahabs familj behövde omskära sig för att få ansluta sig till Israel.
Rahab bodde sedan bland Israels folk resten av sitt liv. Hon gifte sig med en man vid namn Salmon (men detta är omdiskuterat) och fick barn. Och enligt släktförteckningen i Matteus kapitel 1 så blev hon till och med anmoder till Jesus Kristus.
Rahabs arv
Rahab omnämns på två ställen i Nya testamentet i samband med predikningar om tro. I Hebreerbrevet 11, ett kapitel som handlar om trons människor, finns Rahab med. Det tyder definitivt på att hon högaktades bland judarna. Och i Jakobs brev kapitel 2, som handlar om att tro utan gärningar är död, tas Rahab upp som exempel på någon som visade sin tro genom sina handlingar (Jak. 2:24–26). I båda dessa fall kallas hon ”den prostituerade Rahab”. Men lägg märke till att trots att folket uppenbarligen inte hade glömt hennes förflutna, så fördömde de henne inte för det, utan såg i henne en förebild för tro och trons gärningar.
Avslutning
Rahab representerar allt vad Kristi försoning och evangelium innebär: oavsett hur vårt förflutna ser ut så är alla välkomna till Jesus Kristus, och om vi omvänder oss och tror på honom kommer vi att räknas bland hans folk. För att citera profeten Jesaja:
”Jag, jag är den som utplånar dina missgärningar för min egen skull, dina synder minns jag ej mer” (Jes. 43:25)
”Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull.” (Jes. 1:18)
Denna lära är det mest centrala i evangeliet. Det är också en mycket trösterik lära. Gud visste att vi alla skulle göra fel här på jorden och därmed bli utestängda från hans närhet. Därför ordnade han en Frälsare åt oss, någon som skulle kunna ta på sig våra synder och göra det möjligt för oss att omvända oss och få förlåtelse. Tack vare Frälsaren kan vi återvända till vår Himmelske Fader en dag. ”Dina synder minns jag ej mer”, vilken otrolig välsignelse det är! Kristi försoning är en gåva långt bortom vårt förstånd och jag är väldigt tacksam för den.
Har du varit med om att Gud har påmint dig om att inte förlita dig på egen styrka? Har du någon gång känt att du har fått förlåtelse och att Gud inte längre minns dina synder? Vilken är din starkaste egenskap som dina efterkommande kommer att minnas och prisa dig för?