Mirjam – del I – Bibelns Kvinnor

Mirjam är den enda kvinnan i Bibeln som vi får följa både som flicka och som vuxen kvinna. Det gör henne unik! Vi får följa henne från modig storasyster som vakar över sin bror Mose i vassen till en stor ledare för Israels folk efter uttåget ur Egypten. Men vi kan också läsa om hur Mirjam blir högmodig och ifrågasätter Moses ledarskap – och hur Gud tillrättavisar henne för det.

Jag har valt att dela upp texten om Mirjam i två delar. Del I handlar om Mirjam som ung flicka och om uttåget. Del II handlar om Mirjam som profetissa och ledare för folket, men också om hennes högmod och straff.

Bakgrund

Efter att Josef i Egypten hade förlåtit sina bröder för att de sålt honom som slav kom hela Jakobs/Israels familj och bosatte sig i Egypten. De fick bo i en del av Egypten som kallades Goshen och de frodades. Men efter många år kom en ny farao till makten, en som ”inte kände Josef”. Den nya faraon brydde sig inte om att Josef hade räddat Egyptens folk från svält och struntade därför i att behandla Josefs folk väl. I stället såg den nya farao ett främmande folk som bodde i hans land – så han gjorde dem till slavar.

Egyptens historia är full av oblodiga maktskiften, då en ny mäktig familj kom och tog över. Oftast berodde detta på att den styrande familjen blivit svag t.ex. på grund av inavel som gjort faraonerna allt mindre fertila och slutligen rent av sterila. Om en farao inte fick några söner kunde detta ses som att gudarna hade övergivit honom och en ny familj kunde ta över, mer eller mindre utan strid. Detta är ganska unikt för just Egypten. Vissa historiker tror att den nya faraon som ”inte kände Josef” kom efter just ett sådant maktskifte.

Mirjams uppväxt

Mirjam föddes under en mycket svår tid för israeliterna. Deras liv som slavar blev hårdare och hårdare. Farao försökte utrota dem genom att lägga på dem allt mer arbete. Han hoppades att de skulle föda färre barn om de tvingades jobba hårdare. Men det blev precis tvärtom. ”Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn.” (2 Mos 1:12).

När hårdare arbete inte löste problemet med att israeliterna förökade sig för snabbt, började farao istället döda pojkarna. Först befallde han barnmorskorna att de skulle döda alla nyfödda pojkar som de hjälpte till att förlösa. När barnmorskorna inte följde denna order utan lät pojkarna leva befallde farao i stället hela sitt folk att kasta alla israelitiska pojkar i Nilen. Kan du föreställa dig hur fruktansvärt det måste ha varit att leva mitt i detta? Att se sina egna och sina vänners nyfödda söner slitas ifrån en för att kastas ner i floden. Hela det israelitiska folket måste ha varit djupt traumatiserat under denna tid. Mirjams barndom var alltså allt annat än trygg och enkel.

Eftersom hon var född som slav fick hon troligen jobba hårt redan som ung. Fanns det ändå tid för lek? Vi vet inte. Men sannolikt tvingades Mirjam växa upp väldigt snabbt och stå ut med hårt kroppsarbete alltför tidigt.

Mirjam och Mose

Detta var nog en period i historien då varje gravid kvinna önskade sig en dotter snarare än en son, eftersom alla söner togs ifrån dem och dränktes. Men Jokebed, Mirjams mamma, födde en pojke. Hon höll sin son gömd i tre månader. Hur gick det till? Förmodligen med hjälp av Mirjam. Om Jokebed behövde jobba ute på fälten med tegeltillverkning som de andra slavarna, så hade Mirjam – en ung flicka – större möjligheter att smita ifrån arbetet och gå hem till den gömda bebisen och se till honom.

Men efter tre månader kände Jokebed att hon inte kunde dölja Mose längre. Så hon tillverkade en korg och beströk den med tjära för att göra den vattentät och la sedan sin son i den. Korgen placerade hon i vassen där den inte skulle flyta iväg. Troligtvis hade hon valt platsen noga. Hennes avsikt var ju att en egyptisk kvinna skulle hitta korgen med bebisen och vilja ta hand om honom som sin egen. Ingen skulle kasta sonen till en egyptisk kvinna i Nilen, så hos en egyptisk familj skulle hennes son vara trygg. Jokebed såg inget annat sätt att rädda sin sons liv. Läs mer om Jokebed här.

Efter att Jokebed hade lagt korgen med Mose i vassen ställde sig Mirjam en bit därifrån och vakade över sin lillebror. Varken Jokebed eller Mirjam hade nog kunnat föreställa sig att självaste prinsessan skulle bli den som hittade bebisen. Men Mirjam visade sig vara snabbtänkt och modig. Hon sprang fram till prinsessan och frågade henne om hon skulle hämta en amma åt barnet. Det var nämligen tradition för rika kvinnor i Egypten att anställa ammor åt sina barn. Var det Mirjams egen idé att föreslå Jokebed som amma åt Mose? Eller hade Jokebed och Mirjam talat om det på förhand och att det var en del av planen? Vi vet inte. Kanske var det inspiration från Gud, och Mirjam var lyhörd och modig nog att agera på denna maning. I vilket fall kan det inte ha varit lätt att gå fram till faraos dotter och ”besvära henne”. Slavar som tilltalade sina herrar utan tillåtelse kunde bestraffas hårt, och detta var en av de högst uppsatta personerna i hela Egypten! Vad tänkte och kände Mirjam när hon gick fram till faraos dotter?

Så blev Jokebed amma åt sitt eget barn som nu officiellt var prinsessans barn. Mirjam fick därmed vara tillsammans med sin lillebror ett par år till innan han överlämnades till prinsessan. Att förlora sin lillebror på det viset kan inte heller ha varit lätt för Mirjam. Hon var inte så gammal när det blev dags att överlämna Mose till prinsessan. Mose måste ju bo hos prinsessan för att han inte skulle bli dödad. Men kunde Mirjam som själv bara var ett barn förstå det? Säkert saknade hon sin bror. Hon kanske inte ens visste om hon någonsin skulle få se honom igen.

Var Mirjam gift?

Det står ingenting i Bibeln om att Mirjam var gift. Hon omtalas aldrig som hustru till någon och inte heller står det något om att hon fick barn. Trots brist på bevis är det ändå sannolikt att hon var gift, eftersom alla friska israeliter gifte sig. Det var liksom en självklar del av deras liv och kultur – så självklar att den ofta inte ens nämndes, eftersom det var underförstått att alla gifte sig.

Den judiska traditionen säger att Mirjam var gift med Hur. Hur var en stor ledare för folket. Det var till exempel Hur och Aron som höll upp Moses armar under slaget mot amalekiterna, och Hur och Aron som fick ansvar för folket när Mose gick upp på berget Sinai för att tala med Gud (ett uppdrag som de för övrigt inte lyckades så bra med, eftersom folket då byggde en guldkalv och tillbad). Det är således en logisk slutsats att tro att Hur kan ha varit Mirjams man, men det finns alltså inga ingen information om detta i Bibeln utan det är bara spekulationer och muntliga traditioner.

De tio plågorna

Många år senare dödade Mose en egyptisk soldat som piskade en israelit. Det var troligen en olyckshändelse, men Mose tvingades ändå fly från Egypten. Han kom till Midjans land och träffade Jetro och hans döttrar. Jetro var en avkomling till Abraham genom dennes tredje hustru Ketura och han var högpräst åt Gud. Mose stannade hos Jetro i 40 år och gifte sig med hans dotter Sippora. Lägg märke till att siffran 40 är symbolisk och står för en tid av prövning och förberedelse. Läs mer om det här. Förmodligen fick Mose mycket undervisning av sin svärfar under sin tid där, eftersom israeliterna verkar ha glömt bort mycket av evangeliet och Abrahams förbund under fångenskapen. Detsamma hände för övrigt under den babyloniska fångenskapen flera hundra år senare.

Under tiden som Mose bodde hos Jetro blev han kallad av Gud att leda Israels folk ut ur fångenskapen i Egypten. Vi känner alla till berättelsen med den brinnande busken. Mose återvände så till Egypten efter lång tid. Träffade han Mirjam då? Förmodligen. Han sökte ju upp sin bror Aron och tog honom med sig som sin talesperson inför farao, eftersom Mose själv inte var bra på att tala. Det är därför inte långsökt att tro att han gick direkt till sin familj när han kom tillbaka till Egypten och att han då träffade Mirjam igen.

Mose och Aron gick många gånger till farao och framförde Guds befallning att släppa Israels folk. Men faraos hjärta var förhärdat och han ville inte släppa israeliterna, för vem skulle då utföra allt tungt kroppsarbete åt honom? Farao verkar å ena sidan ha varit rädd för att ha kvar israeliterna i sitt land eftersom de var så många att han fruktade att de skulle göra uppror mot honom, å andra sidan var han rädd för vad som skulle hända om han släppte dem och därmed förlorade alla sina slavar. Jag tror att mycket av faraos vägran att släppa israeliterna trots upprepade prövningar och katastrofer för honom själv och hans folk berodde på stolthet. En ledare som vägrar erkänna att slaget är förlorat och vars stolthet inte tillåter att man ger upp – det är något vi ser om och om igen runt omkring oss, nu och genom världshistorien. Ledares stolthet bär skulden för mycket lidande och död.

För att övertyga farao om att släppa Israels folk nedkallade Mose diverse plågor: vattnet förvandlades till blod; det kom invasioner av grodor, mygg, och flugor; boskapen dog; folket drabbades av bölder; våldsamma hagelstormar och ljungeldar; invasion av gräshoppor; mörker i tre dagar. De första tre plågorna drabbade även israeliterna, men efter det var plågorna enbart riktade mot egyptierna, och landet Goshen där israeliterna bodde var beskyddat. Man kan tycka att det borde ha varit ett tydligt vittnesbörd för egyptierna om att Israels Gud var mäktigare än deras avgudar, men oavsett så vägrade farao att släppa israeliterna.

Mirjam var med och bevittnade allt detta. Hon var född som slav och hade vid det laget levt i över 80 år under dessa förhållanden. Men så kom hennes lillebror tillbaka från sin landsflykt med ett budskap och en kallelse direkt från Gud, den stora Jag Är, om att han skulle befria sitt folk. Vilken glädje och förundran hon måste ha känt. Efter så lång tid i fångenskap kan man tänka sig att folkets hopp om befrielse var svagt. Moses måste ha väckt deras slumrande hopp till liv igen. Eller tvivlade de ändå? Kan det vara så att plågorna som föll över Egypten främst var ämnade att stärka israeliternas tro på Gud och ge dem hopp igen?

”Men Herren sade till Mose: ’Farao kommer inte att lyssna på er, detta för att jag ska göra många under i Egyptens land.'”
2 Mos 11:9

Vi pratar om plågorna i Egypten, men Gud kallar dem under. Visst var de straffdomar, men de var också under som vittnade om Guds makt, inte minst för israeliterna.

Uttåget ur Egypten

Till sist kom den tionde och sista plågan: den förstfödda i alla egyptiska hushåll dog. Men Israels folk blev besparat, eftersom de hade lytt Gud och strukit lammblod på sina dörrposter.

Den natten då dödsängeln drog fram över landet firade israeliterna den första påsken. Påsk på hebreiska heter pesach och betyder ungefär ’gå förbi’, vilket syftar på att dödsängeln gick förbi de israelitiska hemmen utan att döda någon. Mirjam bör ha tillbringat denna natt med sin man och sina barn och deras familjer. Enligt Guds befallning skulle alla äta helstekt lamm och osyrat bröd. Förstod de den fulla innebörden av måltiden de åt? Kunde de föreställa sig att de skulle bli fria redan nästa dag och lämna sina gamla liv bakom sig?

Det blev som Gud hade sagt. Farao släppte israeliterna efter den tionde plågan. Kanske var det hans rådgivare och hans folk som övertygade honom till sist. Det står i Andra Mosebok att egyptierna hjälpte israeliterna att komma iväg. Gud hade mjukat upp deras hjärtan så att de var vänligt inställda mot israeliterna, men de var också rädda för dem och deras Gud.

De tio plågorna som drabbat landet på grund av faraos stolthet bör ha varit ett hårt ekonomiskt bakslag för denna stora nation: deras boskap hade dött i pest, deras säd hade blivit uppäten av gräshoppor, deras hus förstörda i hagelstormar o.s.v. Och slutligen hade de förstfödda i alla familjer dött. Nu var egyptierna ivriga att bli av med israeliterna trots att det innebar att de skulle bli av med sina slavar.

Efter 430 år i Egypten kunde Israels folk äntligen påbörja sin resa tillbaka till Kanaans land, det land som Gud gett dem.

”När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.”
2 Mos 14:31

Många underverk

Mirjam fick bevittna och vara med om många underverk under tiden som följde. Hon fick gå genom Röda havet som Mose delat för dem. Hon fick dricka vatten som Mose förvandlat från bittert till sött och vatten som han framkallat ur en klippa. Hon fick samla in och äta det manna som Gud sände varje morgon. Hon fick följa efter Herren som bokstavligen ledde dem i form av en molnstod på dagen och en pelare av eld på natten. Hon fick vara med och ta emot budorden skrivna av Guds eget finger på stentavlor, med mera. Vilka otroliga upplevelser detta måste ha varit. Det folk som säkerligen känt att deras Gud hade övergivit dem fick nu bevittna hur han personligen ledde dem och tog hand om dem.