Febe

I två korta verser i början av Romarbrevet kapitel 16 kan vi läsa om Febe. Trots att hon bara omnämns i dessa två verser kan vi lära oss en hel del om henne genom dem. Vi lär oss bland annat att Paulus högaktade henne som sin medarbetare och att hon av hans beskrivningar att döma var en ledare för kyrkan. Febe är därmed ett utmärkt exempel på hur kvinnor aktivt deltog i uppbyggandet av den tidiga kristna kyrkan.

Bakgrund

Romarriket, liksom flera andra stormakter före dem, var generösa mot de folk de erövrade och lät dem behålla sin religion, förutsatt att den inte utgjorde ett hot mot dem. Judarna fick därför fortsätta utöva sin religion även efter att deras land hade erövrats. Faktiskt så gav Julius Ceasar judendomen en särställning bland minoritetsreligioner som tack för judarnas hjälp då han tog över makten i Rom. Det innebar att judarna var fria att bilda församlingar och hålla gudstjänst var och när de ville. De var också fria att predika sin religion för vem som helst utan att behöva vara rädda för negativa konsekvenser. Dessa privilegier åtnjöts särskilt i själva staden Rom, och därför flyttade många judar dit, eftersom judarna behandlades bättre där än i Judéen.

När kristendomen började att spridas bortom Jerusalem och Judéen var det främst genom de judiska församlingarna som den spreds. Det är därför inte så konstigt att kristendomen kom ganska snabbt till staden Rom där det fanns många judar. Kyrkan växte snabbt, men det var svårt att hitta ledare som kunde undervisa folket i församlingarna och se till att de höll sig till sanna läror. Somliga församlingar verkar ha undervisat sina egna läror och haft ledare som inte insatts av kyrkan utan som utsett sig själva. Apostlarna i kyrkan och andra kallade ledare reste därför runt mycket och undervisade de troende, men de skrev också brev med förmaningar och undervisning som skickades till församlingarna med pålitliga budbärare.

Men kristendomen som religion lockade inte bara judar, utan även andra folk. Inte minst många kvinnor drogs till denna nya religion. Varför? Det fanns givetvis många orsaker till det, men några orsaker lär ha varit kvinnornas relativa frihet i den tidiga kristna kyrkan – de fick undervisa, tala, profetera och behandlades i stort sett som männens jämlikar – och det faktum att alla uppmuntrades att lära sig mer, till exempel genom att lära sig läsa, så att de kunde studera skrifterna på egen hand. Därtill tror jag att många kvinnor helt enkelt var tillräckligt ödmjuka och mottagliga för Anden som vittnade för dem om att det som de hörde predikas var sant. Kort sagt så fanns det många fler kvinnor i den tidiga kristna kyrkan än män, så det är ganska naturligt att det även fanns kvinnliga ledare.

En av dessa ledare var Febe.

Vem var Febe?

Febe var sannolikt född som ”hedning”, troligen var hon grek med tanke på att hon var uppkallad efter en grekisk gudinna. Hon bodde i staden Kenchrea, Korints hamnstad mot öst, vilket är ca 80 km väster om Aten. Aposteln Paulus nämner ingenting om en make eller annan familj i sitt presentation av Febe, men det behöver inte betyda att hon inte hade familj. Det verkar dock som att hon, till skillnad från exempelvis Priscilla, inte tjänade tillsammans med sin man utan tjänade ensam. Kanske var hennes man inte medlem i kyrkan. Kanske var hon änka. I vilket fall vet vi att Febe var förhållandevis rik och hade ett visst inflytande i sin hemstad, eftersom Paulus kallar henne för ’välgörare’ och nämner att hon hade varit till stor hjälp (ekonomiskt?) för många och även för honom själv.

Febe som budbärare

Paulus besökte inte personligen församlingen i Rom, men han skickade brev till dem med undervisning och förmaningar. Paulus skickade sitt brev till församlingen i Rom med Febe som av någon anledning skulle besöka staden, antingen av privata skäl eller på officiellt uppdrag av kyrkans ledare. Eftersom församlingen i Rom inte kände Febe skrev Paulus en kort introduktion om henne i sitt brev och befallde församlingen att ta hand om henne och hjälpa henne. Det var vanligt med rekommendationsbrev på den här tiden (se t.ex. Apg. 18:27).

Febe som medarbetare till Paulus

Paulus introducerar Febe som ’vår syster’. Denna term använde Paulus även om exempelvis Timoteus i 1 Tess. 3:2 där han kallar denne ’vår bror’. Så redan här får vi en indikation på att Febe var aktiv i att hjälpa till att bygga upp den kristna kyrkan på ett liknande sätt som Timoteus var. Termen visar också att Paulus högaktade henne och att de hade arbetat tillsammans på något sätt, antingen med att sprida evangeliet eller med att stärka medlemmar. 

Febe som ledare

Paulus skriver i sitt brev att Febe tjänade i församlingen i Kenchrea. Det grekiska ordet som används är diakonos. Den ursprungliga betydelsen för det ordet är just ’tjänare’. I det grekisk-romerska samhället var diakonos alltså en negativ term om någon som hade en underordnad samhällsposition. Men Jesus omvärderade detta när han lärde att ”den som är störst bland er ska vara de andras tjänare” (se Matt. 23:11). Därmed kom tjänande och osjälviskhet att bli ett kännetecken på sanna lärjungar, och det blev en ära att kallas tjänare. I den kristna kyrkan under tidig medeltid var en diakonos en ämbetsman med särskilt ansvar för att sörja för de fattiga och ta hand om ekonomiska medel. Dessa ansvar liknar faktiskt de uppdrag som en diakon i svenska kyrkan har även idag.

Ordet diakonos används 31 gånger i Bibeln och översätts oftast som ’tjänare’ på svenska, men som ’minister’ på engelska. Det intressanta är att det alltid används om någon som tjänar i ett officiellt ämbete i kyrkan. Detta tyder på att Febe hade ett officiellt uppdrag inom kyrkan.

Det andra ordet som Paulus använder för att beskriva Febe är prostatis, vilket betyder ’beskyddare, mecenat, välgörare’ (Eng. ’patron’). Intressant nog är detta substantiv avlett av ett verb som på grekiska betyder ”att bestämma, råda eller presidera över någon”. Det kan alltså betyda att Febe var rik nog att hjälpa medlemmar ekonomiskt och att hon hade inflytande i staden som hon använde för att hjälpa de kristna i församlingen och därför kallas välgörare eller prostatis. Men kanske var det även så att hon var satt att presidera över, alltså ansvara för, en grupp medlemmar, till exempel över kvinnorna i sin församling, och det är den betydelsen av ordet prostatis som avses här. Kanske var det rent av så att Febe var både en välgörare och en ledare.

(Den maskulina formen av ordet, prostates, kom med tiden att användas om kyrkofäder som presiderade inom den katolska kyrkan, vilket tyder på att benämningen prostatis syftade på någon slags ledarposition redan på Paulus tid. Det är även det ord som ligger bakom det svenska ordet ’prost’.)

Avslutning

I sitt sista brev till romarna presenterar Paulus Febe som sin medarbetare (”vår syster”), som en ledare i den organiserade kyrkan (”diakonos”) och som en generös välgörare och/eller någon som presiderade, beroende på hur man tolkar ordet prostatis. Tillsammans målar dessa beskrivningar upp en mycket fascinerande bild av en stark och självständig kvinna som blivit kallad till att leda Guds kyrka och hjälpa till att föra verket framåt. Med tanke på hur stor andel av de tidiga kristna som var kvinnor är det faktiskt ganska naturligt att det fanns kvinnliga ledare som arbetade tillsammans med de manliga ledarna. Det hade verkligen varit spännande om vi hade vetat mer om Febe och andra kvinnliga ledare i kyrkan på den tiden.

Hur kan du vara en ledare och tjänare för dem i din närhet? Vad har du för egenskaper och gåvor som du kan använda i Guds verk? Vad kan Febe lära dig om kvinnornas roll i den tidiga kristna kyrkan och hur påverkar denna förståelse dig?